Om vad boken "är" och vad kulturidealism "är"...

Genom den respons som jag fått på min första bok "Hjärtat eller döden" sedan den gavs ut kan jag konstatera att läsarna ser den som något av detta:

1. En krigsroman med ett märkligt förord.

2. En samhällskritisk krigsroman.

3. En roman bestående av ett ideologiskt manifest som jag personligen påstås stå för - och dessutom en krigsskildring.

Ingetdera av de tre ovanstående är rätt.

Jag själv anser att jag gett ut en samhällskritisk krigsroman med ett förord som jag personligen stod för våren 2004.

Hur skriva ett manifest?
Grundtonen i den samhällskritiska romanen är värdekonservativ (man kan bara utgå från sin egen person) men den är inget ideologiskt manifest. Karl Marx har på ett ypperligt vis visat hur man skriver ett sådant. Skulle jag vilja skriva ett så skulle det se ut ungefär så. Att väva in ett ideologiskt manifest i en krigsroman med ett mustigt eller om vi så vill burleskt språkbruk och avancerade skildringar av sex och extremt våld har aldrig gjorts tidigare och jag tycker att jag vore extremt korkad om jag gjorde det.

Romanens politik
Politiken i bokens romandel är alltså mig plus en hel del och minus en hel del och det mesta är spunnet av min kreativa och fantasifulla hjärna. Jag har gestaltat en politiskt orienterad och rabulistisk personlighet som dessutom är militär i en politiskt extrem tid.

Kulturidealism?
Dessutom har en recenscent menat att ordet kulturidealism är för dåligt förklarat. Kulturidealism är något som jag har skrivit under på eftersom det finns i bokens förord. I dag skulle jag valt ordet kulturkonservativ (om det nu finns nån kultur att konservera längre). Det är därför lämpligt att förklara min personliga andemening i detta begrepp.

När jag (och andra jag känner) rest utomlands har jag ofta mött kultur. Riktig kultur. En sådan som jag inte tycker finns i Sverige, eller åtminstone i tråkbältet. Det kan vara på en pub utmed atlantkusten i Skottland, i Egypten på en fest eller i Baltikum på folkmusikfestival. Men det kan också vara här i Sverige som när jag gått förbi en festlokal som hyrts av en invandrarförening.

Vid sådana tillfällen ser man vanliga enkla människor och något rikare komma samman och spela, sjunga och dansa, ofta iförda t ex folkdräkt eller hur som helst sitt lands klädkodex för det specifika tillfället.

I alla dessa människors leenden och skratt och i deras lyckliga lysande ögon och ansikten ser jag något som vi saknar här i Sverige. Det är något som vi förlorat. Nämligen vår kultur. Dessa människor är lyckliga därför att de lever upp i och känner glädje i sin kultur, den ger dem romantik och romantik ger människor mening.

När jag sett detta har jag inte kunnat förklara det med dessa ord utan bara känt avundsjuka inför deras glädje och lycka men också en stor sorg och saknad över någonting som jag vet har försakats mig.

Detta någonting vet jag i dag att vi aldrig får tillbaka. Vi svenskar har kasserat vår kultur och istället sätter vi på våra barn kepsar med NY och Nike i pannan.

Därför är kulturidealism för mig en vilja att söka efter något som gått förlorat och återupprätta det och känna glädje i sin egen kultur.

Jag tror också att en stor anledning till att det är så illa ställt med den psykosociala hälsan i Sverige är just denna avsaknad av kultur och därmed romantik och mening. Kända psykologer skulle skriva under på det.

Men nästa gång jag går förbi en invandrarförenings fest ska jag be att få komma in i värmen och gemenskapen. Jag hoppas att de släpper in mig.

http://www.adlibris.se/product.aspx?isbn=9189370198&s=1
http://www.hjartatellerdoden.com