I väntan på Döden eller hjärtat...
Lite "korrektur" till Hjärtat eller döden...
I väntan på Döden eller hjärtat...
Avrustning istället för nedrustning
Nedrustningen av försvaret blev en avrustning. Därför är det inte längre rimligt att det svenska försvaret skulle kunna göra en sådan återtagning som nämns i förbifarten i Hjärtat eller döden. Där omfattar försvaret en mekaniserad kår om två divisioner, ett antal statskyttebataljoner och markstridsbataljoner.
Inga tyngre luftvärnsrobotsystem
Det var också min tro att försvaret inte skulle kunna nonchalera det behov av moderna tyngre luftvärnsrobotar som de senaste krigen har visat att ett väl sammansatt försvar behöver. Det är inte troligt att försvaret i framtiden kommer att vid en återtagning skaffa ens det fåtal sådana bataljoner som jag nämner finns i bokens handling.
Utgående materiel
När det gäller materiel har följande utgått. BMP1, i Sverige kallad PBV 501 och i min bok uppgraderad med automatkanon. Terrängbilar i 20-serien kommer att utrangeras år 2008 och boken utspelar sig senare än så. Det är i dag okänt vilken typ av fordon som insatsstyrkorna kommer att få istället, så som det politiska läget ser ut kommer de nog att få hyra minibussar.
Landstigningsoperationen i Mariefred
I boken följer insatskompaniet med en amfibiebataljon som andra vågen i ett vågat anfall över Mälaren. Anfallets första våg består av kustjägare, det är mera troligt att ett sådant anfall skulle ledas av amfibieskyttekompanier.
Övrigt
I mitt förord fanns en sammanställning i punktform över hur jag då (våren 2004) trodde att EU:s och USA:s relationer skulle utvecklas. USA-fundamentalister menar att min tro på EU som projekt har visat sig vara väl positiv. Det kan vid första påseendet se sant ut men jag tror inte det. Snarare är det så att USA nu står inför ett vägval, kanske just precis det vägval som jag beskriver i boken. Nämligen att erkänna EU som en supermakt och därmed likvärdig allierad (varvid den värld som vi i dag känner som unipolär blir bipolär över en natt och sen aldrig mer blir vad den en gång var) eller att fortsätta nonchalera EU och riskera ett allvarligt militärt och politiskt bakslag i konflikten med Iran. USA behöver marktrupper, det har EU. Men om man väljer att ge sig på Iran utifrån en reducerad militär strategi kan det bakslaget som då rimligen kommer att bli ett faktum att resultera i att USA förlorar kriget om mellanöstern. Att USA:s intresse för olja och gas i norska havet och av baser på balkan har blivit en realitet kan däremot inte ens en USA-fundamentalist förneka om han/hon läser tidningen.
I väntan på Döden eller hjärtat...
Avrustning istället för nedrustning
Nedrustningen av försvaret blev en avrustning. Därför är det inte längre rimligt att det svenska försvaret skulle kunna göra en sådan återtagning som nämns i förbifarten i Hjärtat eller döden. Där omfattar försvaret en mekaniserad kår om två divisioner, ett antal statskyttebataljoner och markstridsbataljoner.
Inga tyngre luftvärnsrobotsystem
Det var också min tro att försvaret inte skulle kunna nonchalera det behov av moderna tyngre luftvärnsrobotar som de senaste krigen har visat att ett väl sammansatt försvar behöver. Det är inte troligt att försvaret i framtiden kommer att vid en återtagning skaffa ens det fåtal sådana bataljoner som jag nämner finns i bokens handling.
Utgående materiel
När det gäller materiel har följande utgått. BMP1, i Sverige kallad PBV 501 och i min bok uppgraderad med automatkanon. Terrängbilar i 20-serien kommer att utrangeras år 2008 och boken utspelar sig senare än så. Det är i dag okänt vilken typ av fordon som insatsstyrkorna kommer att få istället, så som det politiska läget ser ut kommer de nog att få hyra minibussar.
Landstigningsoperationen i Mariefred
I boken följer insatskompaniet med en amfibiebataljon som andra vågen i ett vågat anfall över Mälaren. Anfallets första våg består av kustjägare, det är mera troligt att ett sådant anfall skulle ledas av amfibieskyttekompanier.
Övrigt
I mitt förord fanns en sammanställning i punktform över hur jag då (våren 2004) trodde att EU:s och USA:s relationer skulle utvecklas. USA-fundamentalister menar att min tro på EU som projekt har visat sig vara väl positiv. Det kan vid första påseendet se sant ut men jag tror inte det. Snarare är det så att USA nu står inför ett vägval, kanske just precis det vägval som jag beskriver i boken. Nämligen att erkänna EU som en supermakt och därmed likvärdig allierad (varvid den värld som vi i dag känner som unipolär blir bipolär över en natt och sen aldrig mer blir vad den en gång var) eller att fortsätta nonchalera EU och riskera ett allvarligt militärt och politiskt bakslag i konflikten med Iran. USA behöver marktrupper, det har EU. Men om man väljer att ge sig på Iran utifrån en reducerad militär strategi kan det bakslaget som då rimligen kommer att bli ett faktum att resultera i att USA förlorar kriget om mellanöstern. Att USA:s intresse för olja och gas i norska havet och av baser på balkan har blivit en realitet kan däremot inte ens en USA-fundamentalist förneka om han/hon läser tidningen.
posted by Arvid Riddare | 6:13 AM
2 Comments:
Seems interesting....
What is this language??
Swedish...
Post a Comment
<< Home